Rädsla eller mod som grund

26 februari 2019

”Vi kommer aldrig att få med medarbetarna på resan mot ett flexibelt kontor!” Kan denna farhåga kännas igen? Men är det verkligen medarbetarna som är hindret? Eller är det rent av en egen rädsla att inte lyckas med förändringen eller att själv inte vilja förändras?

Finns det kanske en rädsla för att behöva möta mothugg och farhågor när man skall fatta beslut? Att möta både mothugg och farhågor är emellertid vanligt i de flesta förändringar innan människor känner sig trygga, kompetenshöjda och kommunicerade med. Därefter blir de ofta nyfikna. Tyvärr fattas dock en del beslut baserade på just rädsla i tron om att inte få med människor, istället för att se till att fatta rätt beslut och skapa möjligheter för människor att själva göra en resa med rätt förutsättningar. 

Nu kastar han ut mig!

Jag har i över 20 år arbetat med ledning, ledare och medarbetare i olika processer. Under flera års tid i förändringen mot framtidens kontor. 

Mitt under en sådan ledningsgruppssession kände jag hur beslutsamheten att utmana den högsta chefen bubblade i min kropp. Byggföretaget ville bygga ett hus som stöttade deras verksamhet och ville nyttja ytan på rätt sätt. Jag hade haft många sessioner med ledningen och genomfört en förstudieprocess som stöd för rätt beslut om framtidens kontor. Det var nu dags för dem att fatta ett övergripande beslut om vilket arbetssätt som bäst skulle kunna fungera. Det de kom fram till var att de flesta funktioner skulle kunna arbeta flexibelt, så länge miljön stöttade olika koncentrationsnivåer. En bild som skiljde sig mycket från den de haft från början. Men efter att de fått ökad kunskap, gjort en förstudie, ett ledningsarbete och referensbesök hos andra som hade skapat flexibla kontor hade de fångat idéer, inspiration och kunskap. De hade utmanats och skapat en tydlig vision om sitt eget framtida kontor. 

Menar du på fullaste allvar att du inte tror att era medarbetare är tillräckligt begåvade att utvecklas som ni själva har gjort under den här resan?


Det blev nu dags att fatta det slutgiltiga beslutet utifrån alla ovan nämnda delar. Jag går laget runt och ska säkerställa resultatet. När jag kommer till högsta chefen säger han plötsligt; 

”Egentligen tror jag på och vill skapa det flexibla verksamhetsbaserade kontoret. Jag tror rentav att vi kan klara ett 100-procentigt flexibelt arbetssätt hos oss i framtiden. Men våra medarbetare kommer inte att förstå och se detta själva så jag tycker att vi ändå borde gå över till vanliga öppna landskap. Det kommer att bli ett jäkla liv annars!” 

Jag blev helt stum för en sekund. Efter allt arbete de hade gjort ville högsta chefen ta ett eget beslut grundat på ren rädsla och en icke-tro till människors förmåga att utvecklas. Om ledningen hade kommit fram till att öppna landskap var bästa lösningen för dem hade det varit en sak men så var inte fallet. Det han lyfte var i min värld helt byggd på ren rädsla om att inte få människor med på banan. 

Så nu fick det bära eller brista, jag tänkte inte hålla tyst. Antingen slänger han ut mig nu eller så låter han mig stanna, tänkte jag. Jag sträckte på mig, tittade honom rakt i ögonen och sa; ”Menar du på fullaste allvar att du inte tror att era medarbetare är tillräckligt begåvade att utvecklas som ni själva har gjort under den här resan? Som har gjort att ni kommit fram till att den bästa lösningen för er egentligen är att skapa ett flexibelt kontor”. 

Han satt alldeles tyst och tittade allvarligt på mig. Jag fortsatte; ”Om du ger dem rätt förutsättningar, ökar deras kunskap och låter dem får göra sin egen utvecklingsresa, tror du då inte att de skulle lyckas komma fram till samma sak som ni?” 

Han harklade sig lite och jag hör mig själv säga; ”Vill du ge dem dessa möjligheter? Har du råd att äventyra ert framtida kontor med att inte ge dem rätt förutsättningar för att få en ökad kunskap utan i stället fatta ett beslut ni egentligen inte vill ta?”

Jag kände hur hjärtat började slå och tänkte; ”Nu åker jag ut!” Men istället brast han ut i ett leende och sa; ”Okej Dickson, vi låter dem få möjligheten.” 

Utmana era beslut 

Jag hade inte kunnat leva med att ”bli älskad” istället för att utmana, när jag visste att både högsta chefen och ledningen egentligen ville något annat. Att just utmana och ställa krav är något som många av mina konsultkollegor i branschen skulle behöva våga göra i sina projekt. Inte tassa på tå och bara stryka medhårs. En uppdragsgivare och dess ledning behöver ofta bli utmanade för att nå de bästa resultaten. Och för uppdragsgivarna handlar det i sin tur om att ställa krav på sina konsulter. Vi måste tillsammans våga utmana varandra! 

När medarbetarna på byggföretaget slutligen fick rätt förutsättningar visade det sig att de kom ännu längre i processen än vad ledningen hade gjort. Ytterligare beslut togs för att skapa ett ännu mer gynnsamt och modernt arbetssätt. 

Min slutsats blir att med kunskapshöjning, kommunikation och insikt får vi många fler möjligheter än vad vi tror när det handlar om att skapa en önskad förändring i fysiska och tekniska lösningar. Se kritik och mothugg från medarbetare som en tillgång, de grundar sig oftast i specifika behov. Behov av att förstå, se syftet, ha ett tydligt varför, få kunskap, att bli sedd, att bli involverad, engagerad och lyssnad på. Så utmana era egna beslut, skapa i stället mod och rätt förutsättningar för förändring!